Living Elaine - Episode 24

Going public. Idag bloggar jag live från tåget minsann. Jo, det här med tåg har onekligen blivit min nya grej. Imorse optimerade jag morgonrutinen så till den milda grad att jag fick vänta på tåget i 7 minuter. Och då hade jag ändå hunnit med att köpa mig en latte och dubbel-snooza alarmet. Tricket var att ta cykeln istället för att gå samt att undvika Espresso House som inte bara är dyra utan även långsamma med att leverera kaffet. Magiskt. Vad som är mindre bra är att jag har börjat vänja mig vid att använda laptop-ryggsäcken. Måste införskaffa ett mer fashionabelt alternativ innan jag råkar köpa ett par fotriktiga skor av bara farten.

Helgen som passerat inleddes med middag på hemmaplan (eller rättare sagt i mitt second home hos Mr M) i goda vänners lag. Några flaskor vin resulterade i att vi gick ut på stans nyare loungeställe och där beställdes givetvis champagne. Okänt antal glas senare kombinerat med ett gäng drinkar som slank ner emellan bubblet hamnade jag och Mr M på Sibylla-kiosken och åt (vad som då tycktes vara) världens godaste hamburgare innan vi på något sätt lyckades ta oss hem och stupade i säng. Lördagens aktiviteter blev således väldigt begränsade och det var inte många timmar jag spenderade utanför sängen eller soffan. (Huvaligen. Jag är verkligen inte sjutton längre!)

Lyckades hålla ögonen öppna så pass att jag inte missade melodifestivalen som förmodligen var något av det sämsta i mannaminne. Det tycker jag i och för sig varje år. Men Christer Sjögrens fjantiga cabaré-nummer var verkligen ingen vinnare. Och vem fasiken mutade juryn så att låten om hönsnätsburar på vinden kom med? Jisses. Är det ingen som hade hunnit med att lyssna på texten? Amy Diamond kanske, kanske kan få godkänt. Hon har en klämkäckt barnslig stil, men med tanke på att flickebarnet inte ens fyllt 16 så får jag ha överseende med det.

Söndagen bjöd på strålande sol och det blev långpromenad längst stranden och genom stan i drygt 2 hela timmar. Risk för överdos av frisk luft med andra ord vilket kompenserades med maraton-matlagningen Allan som fyllde frysen till bredden. Mina nya kolleger är ju så himla präktiga och har med sig matlåda varje dag så jag kan inte vara sämre. Inser att det är ytterligare en handling som gör mig mindre Elaine och mer jag vet inte vad. God knows var det här kommer att sluta. Jag får helt enkelt starta en ny blog. Eller kanske rentav ett nytt liv. Med mer högklackat, dyrare läppstift och mer lättklätt.

PS Jag har styrketränat också. Massor. Igår.

"Runaway train never coming back"