Living Elaine - Episode 164

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Av olika anledningar kommer den här bloggen att ta paus. Om någon mot förmodan undrar vart jag tog vägen är det bara att hojta till i kommentarsfältet så ska jag dirigera dig vidare.

"We've come to the end of the road"

Living Elaine - Episode 163

Iphone kan dra något gammalt över sig. HTC Magic is the shit.

"I just need a little more time"

Living Elaine - Episode 162

Zlatan är min inspiration till att våga göra det otänkbara. Att våga gå utanför det självklara. Att våga gå emot strömmen. Att göra det som ingen annan tänkt. Att lita på magkänslan och våga följa intuitionen.

Vem inspirerar dig?

"I must say that I still wonder why"

Living Elaine - Episode 161

Förresten, på tal om distansarbete. Ibland är jag oändligt glad över att vi inte alls tillämpar videokonferenssystem på våra möten. Som idag när vi hade informationsmöte tidigt på morgonen och jag hade inte ens klivit ur sängen. In bed with your colleauges liksom. Nej tack va.

"I'm in love with a stripper"

Living Elaine - Episode 160

Läste idag på Computer Sweden om distansarbetare i underläge. Inlägget är skrivet av en Magnus Andersson som tydligen är marknadschef på Cisco. Och det är väl ganska uppenbart varför han skriver det han gör: "Du som är distansarbetare bör ställa krav på din arbetsgivare för att få tillgång till samma information på samma villkor som dina medarbetare på jobbet.".

Nu håller jag till viss del med. För många stora svenska bolag är urusla på att utnyttja de möjligheter som faktiskt finns för att förbättra kommunikation och samarbete med personer som sitter på distans. Inte minst i dessa outsourcingtider borde man ta sig en tankeställare på vad man pysslar med när man inte ens klarar att sätta upp en vanlig hederlig videokonferens på intern möten med distribuerade team. Eller för all del, skit i kameran. Men dela i alla fall skärm så att de som sitter på annan ort har en rimlig chans att hänga med i vad talaren babblar om i de fall som man avänder power point (9 fall av 10?).

Å andra sidan är baktanken lite för uppenbar när den kommer från Cisco. Och dessutom så kan du som distansarbetare ställa krav till förbannelse på att få information på samma villkor som medarbetarna på jobbet utan att nå hela vägen fram. För det är det som sägs vid kaffeautomaten som är det viktiga. Det är de informella mötena som ger det det är lilla extra i kommunikationen. Så ställ krav på din chef att han/hon ska synas mer lokalt istället. Alternativt pallra dig till kontoret. Eller acceptera faktum att det, i alla fall inte med dagens teknik, går att uppnå lika villkor för distansarbetare som för den som är på plats.

"I return the favour"

Living Elaine - Episode 159

Elaine gjorde Amsterdam under Kristi Flygare-helgen. (Och nej, jag lät mig inte inspireras av PMI Global Congress utan det var helt andra anledningar än det yrkesmässiga som förde mig dit.)

Amsterdam är onekligen en annorlunda och alternativ stad med allt från provocerande Red Light District och Coffee Shops till vackra kanaler och exklusiva shoppingstråk. Åt förmodligen mitt livs hittills godaste middag på ett av de mest exklusiva hotell jag satt min fot på. Att vända i dörren var inte ett alternativ, men både jag och tänkte tanken både en och två gånger att här kunde det bli problem att lösa ut notan även om vi så bara drack ett glas vatten. Nåväl, när vi nu var på plats var det som sagt inte läge att fega ur så vi tog plats vid bordet precis intill kanalkanten denna ljumna (nåja, efter ett par glas vin så) vårkväll och serverades den godaste av middagar, det mest fantastiska vin, ett glas champagne förstås och till det superb service. Efterrätten var så snyggt upplagd, med ett guldflarn på toppen, att jag nästan inte ville röra den. Och det säger en del eftersom jag är en sucker för efterrätter. Dessutom föll det sig som så att notan inte skenade iväg sådär förfärligt mycket mer än vad den tenderar att göra en vanlig kväll på restaurang hemma i Svedala. Väl hemma kollade Nyfikenienstrut-Elaine upp priserna och insåg att ett vanligt Svenssonrum gick loss på drygt 4 lock natten och ville man slå till på sviten fick man punga ut med det tiofaldiga. Inte undra på att det är där filmstjärnorna gömmer sig när dom besöker Amsterdam.

En båttur hanns naturligtvis även med såsom turistseden bjuder. Ett smidigt sätt att ta sig runt i stan och kolla på sevärdheter utan att få skoskav. Däremot vet jag inte riktigt om det lever upp till sin slogan "Fun way to hop on and off". Men så fick man ju åka hur mycket man ville under 24 timmar.

Radisson SAS som vi bodde på får också tummen upp. Framför allt för deras eminenta frukostbuffé som håller klass världen över. Undrar bara varför jag alltid har en tendens att dyka upp i sista sekunden så att jag får slänga i mig maten medan en surt stirrande servitris önskar att jag tuggade lite fortare. Croissant med sylt blev toppen på en lyckad semester. Amsterdam rekommenderas!

"The call me the wild rose"

Living Elaine - Episode 158

Elaine är däckad. Feber och ont i halsen. Ingen ork över att blogga. Eller ens gå upp ur sängen för den delen.

"If you wanna be my lover, you have got to give"

Living Elaine - Episode 157

Med risk för att ni kommer att tro att jag helt tappat stinget i yrkeslivet och numera helt ägnar mig åt husmoderliga sysslor kommer här ett fantastiskt recept på rabarberpaj.

Knäckig rabarberpaj
Skär 500 g rabarber i småbitar, lägg dem i en ungsform. Strö på lite socker.

Smält 150 g smör
häll i 0,5 dl sirap och 1 dl grädde, vispa ihop och dra av kastrullen

Blanda detta:
2 dl mjöl
2,5 dl havregryn
1 tsk bakpulver
2 dl socker

Blanda detta med det i kastrullen, men kastrullen ska ej stå på plattan då.

Bred geggan över rabarberna, grädda i 25-30 min i 175 grader, tills ytan är lite knäckig. Njut med vaniljvisp eller glass.

(Receptet lånat från Linda Skugge (av alla människor på jorden...))

"She always ready, when you want it she want it"

Living Elaine - Episode 156

Elaine har för avsikt att köpa ett sommarhus och letar dagarna i ända på Hemnet utan att hitta något vettigt. Det vill säga något som inte kostar 10 miljoner och ändå uppfyller kraven. Och hon börjar inse att kraven kanske inte riktigt matchar budgeten, men det var inte vad det här inlägget skulle handla om. Istället tänkte jag skriva om mäklare som måste vara det mest kreativa släktet som finns. Jag är imponerad över hur de lyckas få det minsta lilla skabbiga ruckel att se ut som värsta flådiga supervillan. Det handlar om kameravinklar, vidvinkellinser och utelämnad information. Som t ex att det går en landväg tvärsöver den fina tomten som sträcker sig hela vägen ner till vattnet. Eller att tomten är så liten att grannen i stort ett har sitt vardagsrum på altanen. Eller att det kanske till och med saknas toalett. Jag undrar i mitt stilla sinne om denna lurendrejeristrategi verkligen lönar sig. Jag menar, själv blir jag bara irriterad och besviken och får inte alls någon köplust när objektet jag åkt långväga för att titta på är något helt annat än vad som beskrivits för mig.

Att mäklare idag dessutom är trötta som feta katter gör inte saken bättre. När jag ringer och förklarar att jag inte är i regionen i veckorna utan önskar visning på helgerna blir jag bemött med en suck och sedan kommentaren att det är inte säkert det blir några helgvisningar. Alls. Och då får jag en väldans lust att åka förbi på helgen och knacka på dörren för att förklara för säljaren att hans företrädare inte "orkar" visa objektet på helgen. Om jag vore säljaren skulle jag då med omedelbar verkan be mäklaren att dra ditt pepparn växer.

Men trägen vinner och skam den som ger sig. Så jag letar vidare.

"There is a house in New Orleans"

Living Elaine - Episode 155

Igår invigde jag den nyinförskaffade spikmattan. Det kändes onekligen lite märkligt att med bar överkropp lägga sig på 4500 plastspikar. Men vill man vara fin får man lida pin har jag hört så det var bara att bita ihop. Det första minuterna var smärtsamt plågsamma och jag undrade om jag verkligen skulle stå ut i hela 10 minuter. Jag blev vimmelkantig och yr i huvudet. Ungefär sådär som hela rummet kan snurra när man råkat dricka lite för mycket alkohol och lägger sig ner för att vila. Efter en liten stund övergick smärtan till någon slags märklig värmande känsla istället och jag fick åter hoppet om att det här skulle gå att uthärda. Ytterligare några minuter ringde klockan och det var dags att resa på sig igen. Resultatet blev en knallröd och varm rygg. Mer effekter än så kunde jag inte identifiera efter premiärturen. Men lite regelbunden användning sägs kunna uträtta mirakel på spända och stressade ryggar och nackar.

"On and on the beat goes"

Living Elaine - Episode 154

Jag har bestämt mig för att väcka bloggen till liv igen. Och här är jag nu.

För tillfället lever Elaine i exil. Hon har hamnat av många olika skäl i stora huvudstaden sedan ett par veckor tillbaka. Och jag måste erkänna att jag gillar det. Stockholm är en fantastiskt vacker stad i solsken och det är en helt annan attityd och stämning här. Det blir veckopendling året ut som det ser ut just nu och det passar mig under rådande omständigheter alldeles utmärkt. SLK:n får dock stanna kvar i södern. Den gör sig bättre där för helgutflykter på Österlen och annat trevligt man kan göra i Skåne soliga sommar- och vårdagar. Mer bloggande ska det alltså bli. Minsann.

"Into the great wide open"

Living Elaine - Episode 153

Så var då även kursen Certified Scrum Product Owner avklarad för Mike Cohn. Jämfört med Jeff Sutherland är Mike mer amerikansk på något vis. Han är inte bara modellen större utan även sättet han pratar och rör sig är mer amerikanskt. Han är mer öppenhjärtlig och känns mer äkta eftersom han uppfattas som mindre fundamentalt troende och inte lika teoretisk. Kursen däremot fick lida litegrann av att jag alldeles nyligen genomgått Certified Scrum Master. Mycket av materialet är grundkurs i Scrum och det kanske inte är så konstigt eftersom det inte finns några förkundskapskrav. Lite trist kan tyckas och det hade inte varit fel med en mer avancerad kurs typ Product owner in practise - masterclass eller liknande. De sista 25-30 procenten var dock betydligt bättre och jag fick många och nyttiga tips och tricks med mig hem. Fick dessutom boken Agile estimating and planning av just Mike Cohn med mig hem så jag har lite litteratur att roa mig med. Arrangemanget var fixat av ett norskt företag vid namn Programutvikling och de lyckades varken bättre eller sämre än någon annan. Värdinnorna var söta och trevliga. Maten var ok. Fikat var gott. Men de missade att dela ut namnskyltar som ju är ett måste för lyckat mingel vid den här typen av tillställningar. I alla fall för mig som är värdelös på att komma ihåg namn.

Kvällen tillbringades på en riktigt bra restaurang i Oslo vid namn Nobilis. Rekommenderas varmt till alla som gillar god mat och gott vin. Vi körde avsmakningsmenyn rakt igenom med 6-rätter och tillhörande vinpaket. Inte billigt - men farligt gott. Oxfilén var en vinnare. Och så osten. Tror jag.

Efter att ha genomgått de här två kurserna känner mig definitivt mindre skeptisk till Scrum än tidigare. Jag har som bekant varit lite störd på den halleluja-rörelse som snurrar kring metoden, men tycker inte alls att kurserna varit av predikande natur där inga andra läror är tillåtna. Precis som med allting annat krävs lite anpassning av Scrum för att det ska funka i varje enskild organisation. Inget märkligt under solen där heller. Så let's go Scrum!

Filar på en presentation jag ska göra i ett annat sammanhang där jag kör Mythbusters-stuk kring ämnet Agile Project Management. Kanske drar en summering här om jag får tid över. Eller tid är ju allt jag har för tillfället. Så rätt uttryckt är kanske snarare om jag får inspiration.

"If you wanna be my lover you have got to give"

Living Elaine - Episode 152

Alltså. Seriöst.

90210

Har Shannen Doherty gjort slut på att stålarna från Beverly Hills 90210. Eller vad är problemet? Bervery Hills i ny och upp-hottad version. Ska Dylan välja Brenda eller Kelly den här gången. Och vad har hänt med Peach pit. Ja, jisses.

Ska sluta zappa mållöst mellan kanalerna. Det kan vara hälsovådligt. Funderar på om det här är ett större hån mot orginalet än All Saints version av Under the Bridge.

"Sometimes I feel like I don't have a partner"

Living Elaine - Episode 151

Elaine bjuder på en vacker vinterbild tagen med hennes nya fina Nikon D60.

"Because the night belongs to lovers"

Living Elaine - Episode 150

Citat ur artikel från ComputerSweden som friskt eldar på i Scrum-debatten.

"– Att vara certifierad Scrum­mästare räcker inte. Folk blir inte duktiga på Scrum bara för att de gått en kurs på två dagar, säger Robert C Martin."

No shit. Ursäkta, men var det verkligen någon som trodde det?

"If I was a boy"

Living Elaine - Episode 149

Idag fick jag ytterligare träning i att lära mig välja var jag lägger min energi. Istället för att stånga mig ytterligare blodig för något som drar mer energi än vad det kommer att ge kommer jag att dra in styrkorna och mobilisera någon annanstans. Att tala för döva öron är inte min grej. Inte heller att ge till de som inte vill ha. Det finns efterfrågan på andra ställen och jag vet mitt värde. Så jag tänker inte ägna mer tid åt demoraliserande intern politik utan jag sätter härmed punkt och går vidare. Som en vinnare.

"If I were a boy"

Living Elaine - Epsiode 148

En av de saker jag fick med mig från Scrum master-certifieringen var diskussionen kring innebörden av självorganiserande team. Den bild jag tidigare hade av Scrum var att man förespråkar litegrann av "Montesorri-pedagogik". Och med det menar jag att man överdrivet hävdar teamets rätt att bestämma själva vad de ska göra och hur det ska göras. Att de ska arbeta i sin egen takt och inte får lov att pressas på något vis. Utvecklingen kommer naturligt när teamet är moget för det. Och så vidare i absurdum. (Nu är jag ingen expert på ämnet Montesorri-pedagogik, men ni förstår säkert vad jag är ute efter.)

Jag har hört otaliga varianter på "men det kan inte jag bestämma för jag måste först ha teamets medgivande kring hur dom vill ha det" eller "men... jag är Scrum Master och inte projektledare så jag kan inte ta beslut" från all världens Scrum Mastrar.

Först efter de här två dagarna med Jeff Sutherland inser jag att Scrum inte alls förespråkar någon Montesorri-variant. En Scrum Master ska agera coachande för att få ut bästa möjliga produktivitet i ett team. Därmed inte sagt att han eller hon i vissa fall måste ta i med hårdhandskarna och sätta ned foten kring vad det är som gäller. Precis som vid coachning av alla andra team handlar det om att noga avväga balansen mellan "command and control" och total frihet. Självklart bör ambitionen för varje projektledare, coach, scrum master eller faktiskt vilken chef som helst vara att skapa team som är så väloljade och självgående att man som ledare kan dra till Hawaii och dricka paraplydrinkar istället. Definiera ett mål och de fixar själva att ta sig dit. De kommer förmodligen även vara mera nöjda och belåtna än det team som styrs på detaljnivå av en ledare med stort kontrollbehov. Det krävs en del träning och smörjning av ett team för att bli så vältrimmade. Och de allra flesta når nog aldrig dit. Men det är absolut dit man ska sträva.

Så till alla er scrum mastrar därute vill jag bara påminna om att det visst är okej att sätta ner foten ibland. Det är till och med förväntat av dig. Period.

"If you wanna have a good time"

Living Elaine - Epsiode 147

Då var jag alltså certifierad Scrum Master. Känns lite skumt att få en så fin titel utan att ens behöva ta ett litet test. Men nåväl, jag klagar inte.

Även dag två var inspirerande och givande och jag gillar Jeff Sutherland. Han är cool. Luften i klassrummet var dock under all kritik idag så framåt eftermiddagssnåret var det svårt att hålla ögonen öppna och tack och lov langade man fram lite sockerstinna kanelbullar till kafferasten.

Nu hoppas jag på att få ett projekt snart där jag kan applicera mina nya kunskaper i praktiken. Och sen är det ju Scrum Product owner-certifiering i Oslo för Mike Cohn den 3-4-December för min del.

Rekommenderar kursen varmt för alla. Även ni som inte har för avsikt att vara agila den närmaste framtiden så är det garanterat mycket som ger behållning. Många av tankesätten och best practises är direkt applicerbara även i vattenfallsvärlden för den mer traditionellt projektledaren.

"I'm all shook up"

Living Elaine - Episode 146

Idag har Elaine besökt Öredev i Malmö och närmare bestämt genomgått den första dagen av två på vägen mot Scrum Master-certifiering. Det är Jeff Sutherland som håller i utbildningen och han är onekligen en mycket påläst och erfaren man. Han är inte direkt en särskilt bra talare, men vinner ändå poäng efter poäng genom att, utan att röra en min, droppa syrliga kommentarer och klockrena exempel ur sin erfarenhetsdatabas som tycks vara å det närmaste outtömlig. Imponerande. Onekligen.

Sen blir det visserligen minus för att det tycks omöjligt för den här herren att erkänna att det finns baksidor med Scrum. Enligt Jeff själv har han aldrig varit med om ett enda misslyckat projekt som använt Scrum. En sanning med modifikation givetvis, men det är i stort sett lönlöst att försöka gräva vidare där eftersom Jeff är hal som en ål och slingrar sig ur den mest intrikata frågeställning. Däremot är det glädjande att höra att han förespråkar ett användande av XP tillsammans med Scrum för att det ska bli riktigt bra. Tydligen var det ett aktivt val att utelämna de bitarna ur Scrum för att skapa ett lättbegripligt och lättimplementerat framework. (Eller utvecklingsmodell, eller projektstyrningsmetod eller vad nu är det här Scrum - för det har inte heller framgått på kursen hittills). Han är dessutom på vippen att erkänna att är mycket svårt att uppnå hyperproduktivitet om man inte kör Scrum inom det egna företaget samt att Scrum inte är optimalt för distribuerade team. Det är i alla fall ett litet steg på vägen att avslöja att även solen har sina fläckar.

Men allt som allt har det varit en inspirerande och givande dag. En heldagsföreläsning brukar kännas tung framåt eftermiddagen. Men idag gick det av bara farten vilket måste vara ett bra betyg. Ytterligare en dag återstår innan den slutgiltiga domen. Återkommer.

Living Elaine - Episode 145

Vi var ju förresten och såg den nya Bond-filmen - Quantum of Solace. Och vilken besvikelse. Filmen är mer som vilken Die-hard-action som helst och så långt ifrån en Bond man kan komma. Visserligen sägs det att det är såhär Flemming framställt Bond i böckerna (som jag inte läst) men det är liiite sent att komma dragande med en förändrad karaktär såhär i elfte timmen. Daniel Craig må vara en riktig hunk, men alltför krallig för att vara en riktig Bond. Dessutom saknas helt Bonds klassiska finstämdhet och hans dräpande one liners. Avsaknaden av coola manicker bidrar ytterligare till tristessen som slutligen blir total eftersom filmens story är å det närmaste obefintlig.

Till saken hör att jag nästan somnade. Men filmgodiset var i alla fall gott.

"Another one bites the dust"